Uppsats. Fortsättningskurs etnologi. Vt 1999. Högskolan Gotland.
Författare: Marita Engberg Ekman.  Handledare: Owe Ronström.

Innehåll

Inledning  
Syfte och frågeställning
Material och metod
Det materiella kulturarvet – fornlämningarna
Det immateriella kulturarvet - sägner och berättelser
Baraberget som samlingsplats  
Röjningen
Kulturarv och traditioner  
Berättelsernas värde och funktion
Fornlämningarnas värde och funktion  
Traditionernas värde och funktion  
Kulturarvet Baraberget
Sammanfattning  
Källor och litteratur

Bilden på framsidan: Baraberget med bronsåldersröset och vägen med offerkällan. Längst till höger ligger Bara ödekyrka. Ritad av CGG Hilfeling 1801. Från Gislestam 1995.

Inledning
I Bara socken på mellersta Gotland sticker ett litet berg markant upp i det annars ganska flacka landskapet. Berget kallas Baraberget och mäter 39,6 meter över havet. Den här lilla höjden har genom årtusenden lockat till sig människor, som avsatt spår både rent materiellt i form av flera förhistoriska fornlämningar, och immateriellt i form av många folkliga berättelser och traditioner. Baraberget är natur och kultur i ett. Det är en central plats i socknen både geografiskt och historiskt.

I samma miljö, strax nedanför berget på andra sidan vägen ligger Bara ödekyrka. Mitt emellan ligger Hörsne och Bara bygdegård. Ödekyrkan fungerar som ett kyrkorum där det hålls skolavslutning, gudstjänster och sångkvällar på sommaren. Nedanför berget har funnits en sägenomspunnen offerkälla, som försvann när vägen lades om på 1950-talet.

Berget fungerar som en samlingsplats. På vintrarna samlas barn från socknarna runt omkring för att åka skidor och pulka i backarna. Varje valborgsmässoafton samlas boende från framförallt Hörsne och Bara socknar uppe på berget för att med sång och ett stort majbål välkomna våren. Hösten 1998 och våren 1999 röjdes berget från igenväxande buskage och sly genom sockenutvecklingsprojektets och kulturmiljövårdens försorg.

Mitt intresse för Barabergets kulturhistoria började när jag för många år sedan fick höra hur många och spännande berättelser som är knutna till platsen. När jag flera år senare skrev min C-uppsats i arkeologi, Hörsne med Bara socken. Människan, fornlämningarna och landskapet genom sten-, brons- och järnålder (Engberg 1996), fick jag fördjupade kunskaper om berget och dess lämningar och fick även en förståelse för den viktiga roll denna lilla höjd spelat för människorna i trakten ända sedan stenåldern.

Fram till 1863 var Bara en egen socken. Då slogs Bara samman med Hörsne till Hörsne med Bara socken. 1995 blev Bara en egen enhet igen på grund av problem med det långa namnet i samband med datoriseringen av fastighetsregistret. Men de två socknarna samarbetar mycket och har fortfarande de flesta aktiviteter tillsammans, t ex hembygdsföreningen. Bara är en av Gotlands minsta socknar och har idag omkring 60 invånare.

Socknarna har inte längre någon juridisk eller kameral funktion. Men ändå är de högst levande på Gotland. Begreppet socken har genomgått en betydelseförskjutning genom tiderna. Från att ha varit ett kyrkligt begrepp blev det ett juridiskt begrepp till att idag vara ett identifikationsbegrepp. "Barabo är bättre än en gotlänning. Det är Bara, alltid" som en av mina informanter, Ulf, uttryckte sig. Gamla strukturer lever kvar i en förnyad, symbolisk form.

Frågeställningar och syfte
I denna uppsats ser jag begreppet kulturarv som en konstruktion av det förflutna för vissa syften. Något av allt som ärvts av tidigare generationer lyfts fram och pekas ut som speciellt värdefullt att bevara. Syftet med denna uppsats är att utifrån Baraberget belysa hur ett kulturarv blir synliggjort och hur det kan konstrueras. Mina frågor blir då: På vilket sätt är det ett kulturarv? Hur hålls det vid liv i en liten socken? Vilken betydelse har detta kulturarv för dagens människor?

Material och metod
Nedteckningarna om de historiska sägnerna och berättelserna har jag hämtat från Gotlands Fornsals Arkiv, Antikvariska Topografiska Arkivet i Stockholm samt i litteratur om Gotland. Litteraturstudierna har omfattat både etnologi, arkeologi och kulturarvsfrågor.

Vidare har jag intervjuat tre personer. Intervjuerna finns inspelade på kassettband. Jag har framförallt transskriberat intervjuerna efter frågan om vad informanterna säger. Mina informanter är: Hasse Hellgren, 70 år, uppvuxen i Bara men bor nu i Hörsne. Sedan många år har han forskat i Baras historia. Ulf Mattiasson, 33 år, född och uppvuxen i Bara, där han fortfarande bor och arbetar. Han är kontaktperson för sockenutvecklingsprojektet. Den tredje är Louise Berry från kulturmiljöenheten på Gotlands Fornsal. Hon arbetar med fornlämningsvård på Gotland och har ansvarat för röjningen av Baraberget.

Vintern 1998-99 var jag handledare för studiecirkeln På spaning efter forntiden i din hembygd i Bara Bygdegård. Kursen omfattade både Hörsne och Bara socknar. På en av våra exkursioner var vi uppe på berget och tittade på fornlämningarna och talade om berättelserna om berget. Dessutom tog jag del i valborgsmässofirandet denna vår.
Det materiella kulturarvet - fornlämningarna
Uppe på berget finns ett förhistoriskt gravfält med ett röse och åtta runda stensättningar. Det runda röset är uppfört av gråsten, kalksten och kalkflis, se bild på framsidan. Det är 23 m i diameter och ca 1,4 m högt. I mitten finns en grop. Röset är upprivet, omrört och plundrat. De runda stensättningarna, som är 4 - 13 m i diameter och 0,2 - 0,3 m höga, består av gråstenar. Några av dem har kantkedja. Berget är också klassad i fornlämningsregistret som fornborg, eftersom en ca 130 m lång stenvall, 1 - 4 m bred och 0,1 – 0,4 m hög, ligger längs östra delen i nord-sydlig riktning (Fornlämningregistret 1977 och ekonomiska kartan).

Ingen av fornlämningarna är arkeologiskt undersökta. Röset är äldst. Rösen brukar dateras till äldre bronsålder och stensättningar alltifrån yngre bronsålder och genom hela järnåldern. Fornborgen är också troligen från järnåldern. Området runtomkring berget är för övrigt rikt på fornlämningar från hela förhistorien. Fornlämningarna är skyddade enligt kulturminneslagen.

Det immateriella kulturarvet - sägner och berättelser
Nedanstående sägner och berättelser, som är de mest kända om Barberget, har jag fått fram genom de källor jag undersökt och genom mina informanter. Men säkert finns det fler berättelser i andra arkiv eller hos personer jag inte intervjuat.

I många av berättelserna och nedteckningarna från äldre tid anses Baraberget vara en helig plats. Redan Strelow omnämner Baraberget som ett heligt rum i sin Chronica Guthilandorum 1633. 1801 besöker antikvarien CGG Hilfeling bygden. Han skriver att det "…förmodligen under hedendomen även varit ett ryktbart samlingsställe där ting och blot förättades" (Gislestam 1995:114). I flera källor har Baraberget beskrivits som en offerplats, inte bara för socknen utan som ett av Gotlands mest besökta offerställen under hednatiden (Bergman 1975) och som ett centrum för östgutarnas offerfester för länge sedan (Gotl. Folkblad 1972-05-12).

Att röset ansetts vara ett offerställe skriver Hilfeling 1801, och han berättar att pengar ofta eftersöktes och återfanns där (Gislestam 1995:114 f). P.A. Säve omnämner berget som ett "fornåldrigt offerställe, där ännu pengar och annat säges offras i en håla på berget" (Säve 1851). I fornlämningsregistret (Hörsne med Bara socken 1977, raä 2) finns en sägen om röset.
I röset skall finnas en guldvagn. För att dra upp denna behövdes två tvillingstutar uppfödda på sötmjölk. En gång tappade dock pigan den ena spannen och fyllde då på den igen med vatten. När stutarna var ett år gamla körde man upp dem till röset och spände dem före vagnen. Då skreks det från röset 'vattenstuten orkar inte' och man fick ej upp vagnen.

Bland andra berättar Strelow om att det uppe på berget stod ett heligt askträd, som var grönt både vinter och sommar  . Det berodde på att det vattnades av diserna   (Erlandsson 1942). Trädet var föremål för mycken dyrkan och var också en offerplats för att få igen något som kommit bort eller för "godh boo-skaps lycka skull" (Fornsalens arkiv 218/54, Bergman 1975). Offret skulle bestå av lite ull eller hår av djuren (P.A. Säve 1983:217). År 1452 lät Ivar Axelsson Tott flytta in trädet till Visborgs slott, där det snart vissnade (Gustavson 1945:622, Gislestam 1995:115). När asken fördes bort skall disernas drottning ha sagt: "Illa lönar man oss. Vi hava hulpit gutarna till äring och välmåga, till rikedomar av guld, silver och ädla stenar. Nu draga vi bort. Armt och fattigt skall landet bliva. Men en gång torde vi återkomma." (Erlandsson 1942).

På trädets plats restes sedan ett stort ekkors till vilket man offrade när boskap kommit bort, vilka då kom till rätta. Strelow skriver: "Från längre så väl som närmare socknar offrades somlige gåvo penningar, somlige 1 lispund, ½ mark à 5 marker ull efter förmågan som såldes för kyrkans räkning." (Gislestam 1995:115).

P A Säve skriver 1851 att enligt folksägen skall Bara kyrka ha blivit oroad och förstörd av trollen i den närbelägna kullen (Fornsalens arkiv). Det är belagt att kyrkan ödelades redan i mitten på 1500-talet efter att, enligt sägen, ha härjats av åskeld två gånger (Fornsalens arkiv Dnr 695). Det påstås att kristendomen inte bet på Baraborna, utan att de höll fast vid hedendomen under lång tid. Det är också belagt att socknen skulle få tillstånd att bygga upp kyrkan igen 1588, under förutsättning att församlingen avstod från hedendom och avguderi (enligt danska kyrkoarkiv). Ett annat försök gjordes 1777. Men någon uppbyggnad kom aldrig till stånd.

Offerkällan strax nedanför berget var berömd för sitt goda vatten och var väl omskött. Även den var omgiven av sägner. Hilfeling menade att både stenröset och källan fortfarande hölls heliga och undergörande vid den tid han var där 1801 (Gislestam 1995:114).

Det talas i bygden om en underjordisk gång som ska förbinda röset uppe på berget med ödekyrkan.".. det jag minns från barndomen var att de hade för sej att det var en underjordisk gång mellan offergropen uppe på berget och kyrkan, men jag har inte trott på de där, det faller på sin egen orimlighet." (Hasse). "När man var yngre hörde man ju en massa berättelser … Det fanns nån gång innifrån berget in i kyrkan och … man undrade, kan den verkligen finnas?" (Ulf). Denna sägen finns inte nedskriven i det arkivmaterial jag haft tillgång till. Att tillskriva särskilda platser underjordiska gångar är ett vanligt förkommande motiv i historiska sägner (Schön 1998:72).

De två citaten ovan pekar på en viktig fråga om sägnerna, nämligen sanningshalten. Sägner är korta berättelser om ofta fantastiska händelser eller föreställningar. Meningen är att de skall uppfattas som sanna. Ofta består sägner av vandringsmotiv som har anpassats till lokala platser i en obestämd dåtid. Sägnerna fångar fantasin och gör platsen både spännande och intressant, oavsett om de är sanna eller inte.

Att berget ansetts vara heligt är en annan sorts berättelse. Berget har onekligen varit en mycket central punkt för området, både geografiskt och historiskt. I min C-uppsats i arkeologi har jag, utifrån fornlämningsbeståndet och det geografiska läget, tolkat berget som ett rituellt landskap under förhistorisk tid   (Engberg 1996:39). Berättelserna om berget som heligt bygger säkert på reella minnen av att människorna där har förhållit sig till någon makt som de upplevt vara större än dem själva.
Jag anser det vara mycket troligt att det funnits ett träd på berget som haft en speciell funktion i den tidens föreställningsvärld. Det har funnits många heliga träd i folktron. Men att det varit en ask som ständigt var grön, är snarare en sägen. Uppgifter om att trädet skulle ha stått nedanför berget vid offerkällan (GA 1995-09-28) är säkerligen en konstruktion som gjorts efter en rimlighetsbedömning.

Baraberget som samlingsplats
Att Baraberget fått en central roll i bygden har både att göra med dess geografiska förutsättningar och med dess historiska betydelse. Berget är en samfällighet, det ägs av alla gårdarna i Bara tillsammans.

En gång om året, på valborgsmässoafton, samlas invånare i Bara och Hörsne socknar uppe på berget för att se majbål och höra vårsånger.  Efteråt går man ner till Bygdegården och dricker kaffe. Majbålet eldas sedan gammalt mitt på en förhistorisk grav. Baraborna hade ingen kännedom om det förrän Louise Berry berättade det. Då blev de lite oroliga ".. får vi inte ha det längre.." (Ulf). Men de får fortsätta elda på samma plats eftersom kulturmiljövården anser att graven redan är förstörd och att traditionen med valborgsmässofirandet är gammal.

Även i Österrekarne härad i Södermanland har Mats Burström konstaterat att valborgsmässoeldar anlagts på förhistoriska gravar, som också tidigare varit eldningsplatser för vårdkasar.  Han menar att platsvalet för eldningen kan ha gjorts medvetet och frågar sig vilka motiven kan ha varit (Burström 1996:112 ff). Enligt Hasse har det på Baraberget funnits en vårdkase som sköttes av Barabor ända fram på 1870-talet. Den ingick i ett signalsystem som fanns över hela Gotland. Men var den fanns på berget har jag inte haft möjlighet att utforska.

När Bara blev egen socken igen i september 1995 och den symboliska självständigheten skulle firas, gick Baraborna i fackeltåg till berget. "Det är en naturlig plats att samlas på". Ett tåg kom från norr och ett från söder och tillsammans gick de upp på berget där man avfyrade fyrverkerier. När ceremonin var slut väntade Hörsnebor nedanför berget och överlämnade ett ständigt grönskande träd, en idegran, och önskade lycka för framtiden (GT 1995-09-28).

Berget är en av de få platserna för bra skid- och pulkabackar som finns på mellersta Gotland. Det är mycket omtyckt av barn även andra årstider. "Vi var ju där ofta ändå för vi hade det som lekrum" (Hasse). "Man har varit där uppe sen barnsben… det är en ganska lekfull plats" (Ulf). Berget är också omtyckt för den vida utsikt man har från platsen. "Folk ska ju upp på berget för att se utsikten, det är inte så gott om berg på Gotland" (Hasse). Enligt uppgifter kunde man förr se 14 - 18 kyrkor från berget.

Röjningen.
Berget betades långt in på 1900-talet av lamm. Gamla bilder visar att berget var nästan helt kalt. Men under många år har berget växt igen och det har varit svårt att ta sig fram. Det hela började med att några barnfamiljer ville röja fram skidbackarna. Det skulle bli ett ganska omfattande arbete. När dessa familjer fick höra att det fanns bidrag att söka i sockenutvecklingsprojekt,  tog de kontakt med Länsstyrelsen och bildade sedan tillsammans med andra Barabor en sockenutvecklingsgrupp. Tillsammans med en tjänsteman för Landsbygdsrådgivningen  gjorde gruppen en konkret plan för vad de ville. Först och främst handlade det om Baraberget, att röja för skidbackar, få ett lyse i en skidbacke och göra iordning en rastplats med möjlighet att grilla nere vid parkeringen. Sockenutvecklingsgruppen fick sin ansökan om bidrag beviljad.

Men berget är större än bara skidbackarna. Sockenborna ville röja också däruppe, men det såg ganska hopplöst ut och mycket jobb krävdes. I samma veva fick de höra att fornlämningsvården ville röja fram fornborgen. Ulf första tanke när han hörde detta var "Nu är det kört, tänkte jag, nu
får vi inte göra nånting vad vi vill". Men som sockenutvecklingsgruppens kontaktperson tog Ulf kontakt med Louise på kulturmiljövården och hon kom ut och tittade. Fick hon röja fram fornborgen kunde hon ställa upp med ett röjarlag. "… i och med att man har hela socknen som det verkade med sig, då är det bara att köra" (Louise). De diskuterade också sockenutvecklingens planer med skidbackarna. Några restriktioner hade hon inte, eftersom dessa inte störde fornlämningarna. På ett möte i bygdegården fick alla komma med synpunkter. Trots att det fanns en liten oro för myndigheternas inblandning, var det ingen som hade något emot det. Sockenbornas och myndighetens intressen gick "hand i hand" (Louise) och från båda håll har framhållits att samarbetet har gått smidigt.

Röjningen skedde över ett större område än vad som var sagt från början. Kostnaden stod Länsstyrelsen för. Förutom detta har några familjer i socknen röjt helt ideellt. Hittills har de lagt ner tre arbetsdagar. Det är tveksamt om hela berget kommer att röjas. "..Men vi har sagt att helt kalt vill vi ju inte heller ha det heller … vi måste ju spara lite från vår tid också … och visa att det varit igenväxt en gång" (Ulf).  Röjningen har, trots lite olika åsikter om omfattningen, blivit mycket väl mottagen i bygden och även av förbipasserande. Nu ser man berget igen och även fornlämningarna träder fram.

För att berget inte ska växa igen kommer man att återknyta till gammal skötsel av berget genom att ha lammbete där en månad på våren och en på hösten. För stängslet får man bidrag av Länsstyrelsen. Ett villkor för bidraget är att berget inte får vara stängslat under sommaren, då det ska vara tillgängligt för besökare. Skötseln kommer att delas av några Barabor.

En ny skylt, utarbetad av kulturmiljövården, kommer snart att sättas upp vid parkeringen nedanför berget. Genom sockenutvecklingsgruppens försorg kommer ett litet bulhus med öppen spis att uppföras ovanför parkeringen. Där ska barnen med föräldrar kunna gå in och värma sig och fika när de är i skidbacken. "Det kan väl va trevligt. De gör lite för folket ikring här" (Hasse). Även ett ekkors ska upp igen, men var det ska placeras är ännu inte klart. Idéer om att plantera ett vintergrönt träd för att symbolisera den gröna asken har förts fram, liksom idéer om att ta fram en sockenbok.

Röjningen kommer säkert att bidra till att intresset för berget ökar. Redan i vintras märktes att fler folk kom till berget för att åka skidor, och de flesta kom från andra socknar. Även till valborgsmässofirandet i år kom ovanligt mycket folk.

Här ser vi hur ett kulturarv synliggörs och konstrueras. Sammanfattningsvis består konstruktionen av röjningen så att både berget och fornlämningarna synliggörs, lammbete som återknyter till den gamla skötseln, den nya skylten som berättar om Baraberget, bulhuset för trivseln, ekkorset och idén om ett vintergrönt träd för att återknyta till dåtid och sägner, samt en sockenbok som kan berätta lite mer om berget och bygden.

Kulturarv och Traditioner
Begreppen kulturarv och tradition är vaga och mångtydiga. De används allmänt i vardagen samtidigt som de är centrala analytiska begrepp för folklivsforskare. Båda begreppen handlar inte bara om vad som ärvs, utan även om vilka värden de representerar och om vilka funktioner detta arv har för individen och gruppen. Båda begreppen kan ses som speglingar av moderniseringsprocessen, som bl a innebar ett nytt sätt att se på och använda historien (Ronström 1998:144 f, Anshelm 1993:9 ff). Anshelm menar att bruket av kulturarv kan ha en rad funktioner i det moderna samhället, t ex vetenskapliga, didaktiska, estetiska, integrativa, emacipatoriska, eskapistiska, mobiliserande, disciplinerande, oppositionella, legitimerande och rituella (1993:19 ff). Vilka värden representerar då kulturarvet Baraberget och vilka funktioner har detta arv för individen och gruppen? Vad säger detta kulturarv och vad gör det?

Berättelsernas värde och funktion
Som vi ser har en mångfald berättelser knytits till denna laddade plats. Folkloristiska studier har visat att folkliga berättelser om det egna landskapet är mycket exakta när det gäller platser, var saker och ting ägt rum, och att detta är mycket viktigare än tidpunkten för samma händelse. Det är alltså platsen eller platserna i bygden som är det intressanta. För människor som lever i ett lokalsamhälle och inte rör sig utanför detta, förstoras hembygden genom folktron och berättelserna och det gör den attraktiv och värd att värna och bevara, enligt den amerikanske folkloristen Henry Glassie (1982:kap 9).

Historiska sägner säger i allmänhet mer om berättaren själv och människors behov att försöka förstå sin omgivning än den historiska sanningen. De är inte historia i vanlig mening utan "diktning på traditionell grund med det förflutna som ständig inspirationskälla" (Schön 1998:73). Deras värde ligger i den information man kan få om hur människor tänkt och trott och hur de uppfattat sin historia. Man kan säga att sägnerna berättar om den kollektiva föreställningsvärlden. De fungerar som ett verktyg att tolka verkligheten och göra den tydlig.

Att det förekommit sägner om Baraberget under lång tid bekräftar Hilfeling: "Jag hade en ganska beskedlig skjutsbonde som medföljde dit, även kunskap om åtskilligt härtill hörande fornsägner, förnämligast vad angick Bara backe." (Gislestam 1995:114).

Även idag är sägnerna om berget väl kända av många i socknen. Närhelst ett reportage i gotlandstidningarna handlar om Bara, finns sägner runt Baraberget och/eller ödekyrkan med, återberättade av sockenbor för journalisten (GA 26/8 1939, GA 10/5 1941, GA 1942 julnr, GF 12/5 1972, GT 28/9 1995 m fl). Att sägnerna är högst levande för många i Bara illustreras väl av Louise, när hon berättar om sin första kontakt med några Barabor angående röjningen av berget:

Det som slog mig var att traditionen var så oerhört levande. Man pratade om t ex asken som om det hade hänt igår. Man fortsatte att prata om detta omkring kaffebordet och jag blev som tagen på sängen för jag hade inte räknat med att det var så oerhört levande, att det var som dagens nyhet ungefär. Och de pratade sinsemellan om olika tolkningar. Jag måste erkänna att jag inte kände till det när jag kom dit. Det här har jag inte träffat på förut.

Berättelserna runt Baraberget sprids från föräldrar till barn, från Barabor till nyinflyttade och besökare."Det man kan om berget… det blir ju samma för en annan, att man försöker lära dom yngre sen" (Ulf). Så här har det säkert gått till från forntiden genom tiderna. Onekligen lockar berget till många samtal, funderingar och även skratt, och för en del lockar det fram en önskan om att vilja veta mer. Berättelserna representerar något bygdens folk har gemensamt, de står för en muntlig tradition i bygden. De fångar fantasin och uppmuntrar till diskussion om vad som är rimligt och sant och hur det egentligen har förhållt sig däruppe i ett avlägset förflutet.

Fornlämningarnas värde och funktion
Fornlämningar upplevs idag av många som anonyma, krångliga och svåra att relatera till (Zachrisson 1996:12). Hasse uttryckte det så här: "…och för att få någon uppfattning om dem måste man ha nån med sig som kan tala om vad man ser". Det framkom också i intervjuerna att informanterna inte förrän på senare tid fått klart för sig att det var förhistoriska gravar och en fornborg som låg på berget. Louise pekade ut fornborgen, som är otydlig, för bl a Ulf: "Börjar man att se så finns det ju, då finns det ju där ändå". På en exkursion frågade jag hela gruppen om de känt till fornlämningarna innan kursen, vilket de flesta inte gjort. Men att det fanns en offerplats eller en offergrop däruppe (samma som bronsåldersröset) det visste de flesta.

Den allmänna inställningen till fornlämningar uttrycker Hasse så här:  
"De vet ju om att det finns rösen av olika slag men de har ju inte brytt sig överhuvudtaget, utan de har ju brukt jorden, de har varit bönder allihop…Det är möjligt att de har vart och tittat på dem nån gång, men man ska nästan vara utbildad … och inte får man lov att röra dom, så det har varit mycket sånt där."

Detta citat, liksom Ulfs uttalande på s 8, visar att det ute i bygderna har funnits och kanske fortfarande finns en oförståelse för det starka lagskyddet av fasta fornlämningar. En av anledningarna är säkert att man inte kan relatera till fornlämningarna. Fornlämningar är ofta anonyma, de flesta har inte sägner eller berättelser knutna till sig. Dessutom har den arkeologiska kunskapen om vad fornlämningar står för inte heller nått ut i någon större omfattning, varken till markägare eller till den breda allmänheten. Kulturmiljövården verkar ha insett detta idag. "Det viktigaste i mitt jobb är egentligen att informera men framförallt intressera folk för fornlämningar" (Louise). När någon mening knyts till fornlämningarna kan förståelsen för dem öka."I och med kurser som vi har gått blir intresset betydligt större" (Hasse).

Under lång tid har både arkeologer och etnologer betraktat folkliga traditioner kring fornminnen som ointressanta eller möjligen som kuriosa (Burström 1996:25). Dessutom faller de mellan olika akademiska discipliner, arkeologi, historia och etnologi, vilket medfört att de blivit styvmoderligt behandlade inom alla ämnena (Zachrisson 1996:90 ff). Mats Burström menar att fasta fornlämningar har ett kulturvärde som omfattar inte bara deras ursprungliga meningar, utan även de innebörder det fått genom tiden (1996:8).  Han menar att de är fasta punkter som relaterar oss bakåt i tiden, till våra förfäders liv och livsformer. För att nå fornlämningens kulturvärde, denna meningspluralism, måste det till tvärvetenskapliga studier.

Burström ankyter till en postmodern debatt om meningsproduktion.   Mening uppstår först när ett objekt konfronteras med en uttolkare. Uttolkaren ger objektet mening efter sina referensramar. På så sätt kommer skilda uttolkare att utläsa skilda innebörder ur samma objekt. Innebörden är avhängig vem som tolkar objektet och i vilket sammanhang detta sker. Hur objektet uppfattas beror alltså på uttolkaren. Objektet och föreställningen om det kan inte separeras, enligt detta synsätt (Burström 1996:105).

Om röset har det funnits och finns många olika idéer om vad det är. Även en vandringssägen har blivit knuten till det. Genom att tillskriva röset dessa innebörder har det blivit möjligt att förstå det bättre inom ramarna för den rådande föreställningsvärlden. På så sätt får fornlämningen en mening i landskapet. Idag har både Louise och jag själv bidragit till att tilldela fornlämningarna ytterligare mening, genom att vi har förmedlat den arkeologiska kunskapen om dem. Det materiella kulturarvet, fornlämningarna, och det immateriella kulturarvet, föreställningarna om dem, är oupplösligt förenade. Fornlämningarna på Baraberget legitimerar Baraberget som kulturarv. Där finns konkreta spår efter människor långt tillbaka i tiden som också brukat berget efter sina speciella syften.

Traditionernas värde och funktion
Traditionen med valborsmässofirandet på Baraberget visar på en länk mellan det förflutna och nuet. Att befolkningen i de två socknarna samlas på berget är enligt Hasse "en gammal vana…det hänger i sen gammalt, men hur gammalt vågar man inte gissa en gång". Man gör som man länge har gjort, även om firandets ursprungliga mening har gått förlorad. Baraberget är den självklara och naturliga platsen för denna tradition. Traditioner står för stabilitet och kontinuitet i en värld som ständigt förändras (Eriksen 1993:23). Liksom många andra traditioner, ger valborgsmässofirandet den enskilda individen en känsla av samhörighet med en större grupp, socialt och historiskt.

I traditioner kan läggas värderingar som det moderna livet saknar, t ex värden som stabilitet, tryggare sociala relationer eller ett bättre liv i samklang med naturen. Det stabila blir värdefullt eftersom det moderna livet kännetecknas av att allt förändras. Traditioner utgör en fast punkt som förändringar och nyheter kan kretsa runt och relateras till. Det traditionella fungerar som en garanti för kontinuitet, men även som en utgångspunkt för uppbrott (Eriksen 1993:23 f). Som vi sett när det gäller kulturarvet Baraberget, ger traditionen nyskapandet mening och värde. Man gör något av det förflutna idag, för ändamål i framtiden.

Kulturarvet Baraberget
Att Baraberget syns idag beror på röjningen som kom igång dels av att sockenbor vill göra något för bygden genom att iordningställa skidbackarna, och dels på att kulturmiljövården ville synliggöra fornlämningarna. Fokuseringen på Baraberget har åter aktiverat sägnerna och berättelserna om berget. Processen har lett till att ett kulturarv har återskapats.

Detta ligger i tiden. Som vi vet finns ett stort intresset för arkeologi, historia och kulturarv idag. Många människor besöker fornlämningsplatser och andra historiska platser. Turistindustrin växer och något ska man ju se (jmf filmen omYngve Frej  ). "Man åker och ser på allt som är historiskt." (Ulf).

Vi vet också att det ligger i tiden att landsbygden avfolkas. "Du ser hur det går med jordbruket idag. Det håller på att gå upp i .. Till slut har vi bara en gård kvar i varje socken." (Hasse). Det gäller att hitta nya vägar om landsbygden ska kunna hålla sig levande. Idag talas mycket om regional- och lokal utveckling. På Gotland har turistnäringen blivit den största inkomstkällan. Här satsas på natur och kultur som turistiska produkter.

Att samarbetet mellan myndighet och lokalbefolkning fungerat så smidigt, tyder på en medveten inställning hos myndigheten om vikten att förmedla kunskap om arkeologi och kulturlandskap. Detta stämmer väl med de intentioner som finns på Gotland idag med landsbygdsturism, regional utveckling och lokalt engagemang. Intressanta fornlämningsmiljöer görs tillgängliga för besökare bland annat för att besöksnäringen intar en sådan framträdande roll på ön.

Baraberget finns inte med som besöksmål i någon av de guideböcker som utgivits för natur- och kulturturister på Gotland.  Men för framtida information om besöksobjekt har det möjlighet att komma med, enligt Louise, i sammanhang med ödekyrkan och den täta fornlämningsmiljön som finns runtomkring. Om området kan bli en turistattraktion beror på, enligt Louise, vad sockenutvecklingen gör. Men konkurrensen är hård, det finns redan många attraktiva platser på Gotland.

Sockenutvecklingsgruppen har funderat på om Baraberget skulle kunna innebära någon ekonomisk betydelse för bygden. Men de kom fram till att det nog skulle bli svårt. Om fler turister kommer kanske de lokala gårdsbutikerna fick sälja något mer. Annars är sockenborna dåliga på att ta hand om turister, enligt Ulf. Det är igen utpräglad turistbygd, även om ödekyrkan har en del besökare varje dag på sommaren. Hasses inställning är densamma: "Nej, det finns ingen ekonomi i det, det är bara en service ifrån bygden." Det blir också en service för bygden, med tanke på den lokala betydelse berget har för rekreation både vinter och sommar. Men fler turister är gärna välkomna.

Som vi sett har Baraberget social betydelse. Det binder samman folket i bygden. Baraborna är stolta över sitt berg. Att miljön även kommer att vårdas i framtiden av den yngre generationen, är det ingen tvekan om, "när de har åldern inne." (Hasse). Säkert kommer berget även framöver att fascinera och berättelserna kommer att föras vidare.

Men om diserna återkommer, som deras drottning sagt, det kan endast framtiden utvisa…

Sammanfattning
I denna uppsats har jag försökt visa hur det kan gå till när ett kulturarv synliggörs i en liten socken. Det sägenomspunna Baraberget var igenvuxet. I socknen ville man i första hand röja upp några skidbackar. När kulturmiljövården i samma veva ville röja fram fornlämningarna på berget, inleddes ett samarbete med sockenutvecklingsgruppen. Detta har medfört ett förnyat lokalt intresse för berget och vad man kan göra av det.

Min undersökning har visat att sockenborna värnar mycket om sitt berg. Det används av både unga och gamla. Traditioner, som valborgsmässofirandet, är knutna till det. Sägnerna och berättelserna runt berget är mycket levande i bygden och de förs vidare från generation till generation, från boende till besökare och nyinflyttade. Detta gemensamma arv binder ihop människorna i bygden.

Undersökningen har också visat att sägner, berättelser och/eller arkeologisk kunskap är viktiga för att fasta fornlämningar ska få någon mening för betraktaren. När någon mening knyts till dem, kan intresset för att vårda och bevara dem bli större.

Källor och litteratur

Informanter
1999-03-20, Hasse Hellgren
1999-04-20, Ulf Mattiasson
1999-04-29, Louise Berry

Tryckta källor
Anshelm, Jonas (red) 1993: Modernisering och kulturarv. Stockholm/Stehag:Symposium
Bergman, C.J. & P.A. Säve 1975: Gotland och Visby i tavlor. Visby: Barry Press
Burström, Mats 1996: Fornlämningar och folkminnen. Stockholm: Riksantikvarieämbetet
Engberg, Marita 1996: Hörsne med Bara socken. Människan, fornlämningarna och landskapet  genom sten-, brons- och järnålder. C-uppsats i arkeologi. Högskolan Gotland.
Eriksen Anne 1993: Den nasjonale kulturarven – en del av det moderne. Kulturella Perspektiv 1993:1
Erlandsson, Theodor 1942: Bara öde och den heliga asken på Bara berg. Gotlands Allehandas julnummer 1942.
Gislestam, Torsten 1995: CGG Hilfelings gotländska resor 1801. Visby.
Glassie, H 1982: Passing the time. Folklore an History of an Ulster Community. Dublin
Gustavson, Herbert 1945: Den gotländska folkminnesforskningens källor. I Boken om Gotland, andra delen. Visby: Sylve Norrbys Bokhandel
Klintberg, af Bengt 1972: Svenska folksägner. Stockholm.
Ronström, Owe 1998: Från tradition till traditionalisering. I Det här är ett svenskt dagis. Stockholm: Arena
Schön, Ebbe 1998: Svensk folktro A-Ö. Stockholm: Prisma
Säve, P A 1983: Gotländska skrifter V. Visby: Hanseproduktion
Zachrisson, Torun 1996: Antikvariernas och andras landskap.  Fornlämningar och folkminnen. Stockholm: Riksantikvarieämbetet

Tidningsartiklar
Gotlands Allehanda 26/8 1939, 10/5 1941
Gotlands Folkblad 12/5 1972
Gotlands Tidningar 28/9 1995

Otryckta källor
Antikvariska Topografiska Arkivet. Statens Historiska Museum. Stockholm.
Gotlands Fornsals arkiv. Mappen: Hörsne med Bara socken.
Gotlands Fornsals arkiv. Fornlämningsinventeringen över Hörsne med Bara socken 1977.
Ekonomiska kartan över Hörsne och Bara socknar